Jag diggar dig
❤
Sömnlös i Västervik
Vrider & vänder på mig i ett varmt sovrum.
Tankar snurrar & ångesten inför framtida val kommer krypande. Dock är jag snabb som attan att trycka undan dessa känslor.
Jag är i vanliga fall en relativt positiv person som inte tar livet på allt för blodigt allvar. Jag menar de problem jag har är minimala, inte långt ifrån fjantiga i ett större perspektiv.
Men jag känner att jag är på väg in i en sån där period, ni vet sådana som kommer ibland & livet känns på något sett lite syrligare än vanligt.
Jag önskar bara att det fanns lite optimism på burk att inhandla på närmaste Ica.
Lillasyster med koll....
Satt & spelade draw förut (jäkligt roligt & simpelt spel) & fick upp den kommande bilden & säger spontant "vad heter hon den där med ormar i håret?" varav lillasyster svara "är det nån som bor här eller...?"
Ä det ett FUCKING skämt!?
Vem fan kom på att politik skulle vara SÅ JÄVLA SATANS SVÅRT & JOBBIGT!?
det jäveln borde det ta mig fan va skottpeng på!
OH NO!
Jag fick rycket! Tänkte att jag skulle göra ett riktigt proffsigt inlägg där jag visade en bild på han Adrian & Justin vid sidan av varandra & ni skulle få en sån riktig AHA-upplevelse & tänka att hon är för jävla klurig den där Hammermanskan.
Men så kom jag över denna bild när jag skulle leta fram en riktigt hunkig bild på vår kära Justin som i princip alla flickor någon gång dreglat över & korats till världens snyggaste ett X antal gånger. Jag släppte min briljanta idé, denna bild måste vi ju placera i något form av ljus tänkt jag.
Det känns alltid lika bra (för en skadeglad människa som jag) att hitta fula bilder på människor som annars är sjukt snygga. Man får liksom lite distans & börjar förstå att dessa människor också har brister.
Sorry Justin babe! that's so not my cup of tea.
Tecken på åldrandet.
Ja till en viss del är det väl just det, en härlig liten påminnelse om att man inte klassas i någon jungfruålder längre.
Någon sa någon gång till mig att som mor åldras man mycket fortare än den resterande omgivningen, för varje år dina vänninor åldras kan du trippla den på ditt eget utseende. (jävligt härligt att höra va!? Människan i fråga borde ha sig en ordentlig snyting!)
Men till viss del är det nog mitt stora behov av glasögon. Jag tänker liksom inte så ofta på att jag är halvblind, det bara är så. Men när folk påpekar att jag kisar & är otrevlig & inte hälsar på stan (det är ju för att jag inte ser vem det är)
Ja! då är det väl kanske dags att ta tag i livet & gå till optikern då. Om inte för min egen skull så iallafall för rynkornas.
Jag besitter nämnligen den köttigaste "argrynkan" i mannaminne!
(observera att bilden är rätt gammal så "argrynkan" har käkat upp sig en smula!)
Är de verkligen glada i Hudik?
Har tittat på uppdrag granskning? Är ni lättretade människor med ett varmt hjärta? Gör för fan inte det då! Det kommer kännas som om någon ryckt mattan under fötterna på er & ni kommer dratta hårt på ändan.
Handlade om Per johansson, den Per som var med & startade & pushade Glada Hudik till framgång.
Jag har inte klarat av att se hela, jag blir så otroligt kall, förbannad & känner mig verkligen grundlurad.
Jag ser verkligen honom på ett helt annat sett, & jag känner att komunen ville få alla att se honom som en uppoffrande, vänlig, likasinnad man. Det är dock inte en sådan man får se på uppdrag granskning.
Där får man se en man som styrs av pengar & låter de utvecklingsstörda vara en del i det då det är han som tjänar pengar på dem, det är han som blivit känd stoppar pengar i fickan & inte alls finns där för skådespelarna som man får sken utav, nej han åker privatflyg (som glada hudik får betala) för att hålla låda om sitt privata bolag medans skådespelarna får fara land & rike i en sketen buss.
han beskrev det själv ungefär som så att "hur känar man miljoner på ett gäng glada utvecklingsstörda ungdomar."
De utvecklingsstörda är de stora stjärnorna i denna show & de får alltså 920 kr per show medans dansare & andra biskådespelare får upp till tre-fyra gånger så mycket.
Det var så mycket mygel & båg så jag kan inte änns beskriva allt. Det var i princip inget som stod rätt till där.
Jag kan tycka att skillnaden kan vara hårfin där, ett svårt dilemma att stara en show med utvecklingsstörda vad går man egentligen dit för att se!? Så kunde folk säga för ca ett år sedan till mig, men jag stod rakryggad & höll Per bakom ryggen. Där fanns inget mygel för det var en rakryggad man. Det kände jag! Har ni hört något så dumt!? Kände! det kan man väl för fan inte känna av någon vriden, vinklad bild man kan se lite varstans på tv!
Jag känner mig grundlurad, naiv & dum. Blåst.
Nu känns allt en liten smula kallare & smutsigare.
Monkey on my back.
Jag har en liten förkärlek. klädmässigt. Nej! inte till mig själv, till Otis givetvis. Jag älskar retro inspirerande kläder, mönster, ranigt ja ni förstår grejen.
Men i bland när jag sitter så här & funderar lite blir jag nästan rädd för mig själv. Nej kanske lite att ta i men jag tänker så här.
Han bryr sig ju verkligen inte om jag klär honom i en tröja från t ex Ogräs eller Lindex. Han skiter ju i vilket så länge han mår bra. Jag skulle kunna klä honom i trasor & han skulle vara nöjd & glad så länge han var hel & ren, inte för varm & inte för kall.
Det är ju bara för min egen & alla andras skull jag klär min bebis i fina kläder. Eller är det inte så?
I bland känns det som att vi ( människor i största allmännhet) klär upp våra barn som små dockor.
Det är ju faktist mitt jobb att i framtiden lära honom att inte döma hunden efter håren.
